Mycket skit och orättvisor pågår i Sverige och i världen där folk lider. Jag vaknade också upp lidande i morse, pga min kärlek till mitt älskade Djurgårdens IF Stockholm. Vi förlorade en fotbollsmatch, och det känns som om hela världen rasat samman för mig. Dagen efter är man alltid lite mer sansad och reflekterande, och jag skruvar på mig lite obekvämt när jag minns och läser mina tweets i affekt och missnöje direkt efter match. Skrivna med versaler, och med hela känslospektrat på högvarv, skrivet från hjärtat, utan större eftertanke och reflektion. Då rannsakar jag mig själv lite grann, herregud, jag är 43-årig tvåbarnsfar, har följt och levt DIF så länge jag kan minnas, och ändå reagerar jag så…återigen. Jag, vi, har varit med om mycket värre, och om ett litet tag är allt glömt och man tjatar sig fullständigt galet på att folk ska köpa biljetter till nästa match.
Men samtidigt, dessa känslosvall från mig, och andra Djurgårdare, är i grunden något positivt. Vi bryr oss så mycket, vi vill så mycket, vi identifierar oss med DIF så mycket att det påverkar hela vår livsrytm, och vi är många och det gör att DIF inte är som vilken förening som helst – utan DIF är en otroligt älskad förening som ger DIF sin unika karaktär och styrka, Djurgårdsfamiljen.
Jag, du, alla de som jobbar på DIF – ja, hela Djurgårdsfamiljen måste lära oss hantera oss själva, och hur vi fungerar. Det kommer blåsa till storm i motvind när det går trögt, men lika snabbt kan känslan vända till enorm medvind, som igår efter Jawos mål. Glädjen och känslan då var fantastisk, och vilket tryck som skapades under dessa minuter! Det vill jag minnas från igår. Men vi måste få uttrycka missnöje, och reagera, vi är inga robotar. Så länge det inte handlar om personangrepp tycker jag att alla engagerade Djurgårdare har sin fulla rätt att vädra missnöje.
Jag är jävligt besviken att vi återigen förlorade mot ett superettanlag. Inte första gången, utan fjärde året i rad. Jag är besviken att min känsla är att vi inte var förberedda, och tagit för lätt på cupen igen. Nej, det är givetvis inte kris, eller kört, men jag tror jag talar för fler än mig själv när jag säger att just cupen och derbyn är stor extra krydda för oss Djurgårdare. Har man inte ett lag som förväntas ta guld, ja då kan derbyvinster eller bra cupspel glädja oss mycket. Där misslyckas DIF tyvärr, gå gång på gång. Det som gör extra ont är att de lag som förintar mina Europadrömmar om Tottenham away eller Torshavn Färöarna away är lag som Degerfors, Norrby och Ängelholm, inte Malmö FF. Det är vi själva som tar ner oss på jorden vid tillfällen när man känner att vi är som mest på gång. Vi var överlyckliga över Kim-värvningen, det blev ruggigt tryck på säsongskorten, vi fick massor av bra media, vi har haft grymma publiksiffror och grymt publiktryck om man jämför med alla andra – just då klappar vi ihop igen. Tyvärr. Hoppas vi lär oss något denna gång och slutar ge oss själva onödig uppförsbacke.
Är cupen körd? Absolut inte.
Är säsongen körd? Självklart inte.
Är vi supportrar körda? Glöm det. Tvärtom. Känsloläget nu visar på större engagemang för DIF fotboll än någonsin.
Vi kavlar upp, kör vidare och ger allt för DIF som vi alltid gör.
UTAN OFFER – INGEN SEGER – vi ses mot BP och Helsingborg
Tommie Arvidsson
DIFENDERS STOCKHOLM 